Idag var det en tjej som slutade efter ett grav.vik där jag har praktik.
Var mycket känsloladdat adjö för henne och personalen. Som jag märkt har hon varit mycket omtyckt där, och då är det klart att det känns tungt.
Själv blev jag påmind hur dte kändes då jag bestämde mig för att flytta från Östersund efter 1,5 år till Umeå.
Jag vet att jag var himla omtyckt på jobbet, och även privat tror jag, och jag minns den dagen min chef berättade på ett assmöte för dem andra arbetsledarna att jag skulle flytta. Det var ett tag innan, och redan då grät vi.
Jag var jätteledsen...
När det var dags för mig att köra hemåt på nyårsdagen förra året...jag grät nog till Sollefteå.
Usch vad jobbigt det var...känns jobbigt nu då jag tänker på det... för man längtar tillbaka så himla mycket, trots att jag trivs väldigt bra här också.
Men ni ska veta hur mycket jag saknar er!