Saker man vill glömma, att det aldrig kan försvinna.
Igår i skolan pratade vi om mobbing på arbetsplatsen, och fick se en film, "de elva sammansvurna"
Den handlar dem elva anställda som jobbar på avdelning 5 på ett företag, dem har varit utan avdelningschef i ett halvår, och sen kommer Iris och är jätte entusiastisk och personalen tvingas till omorganisering som bestämts av högre chefer över deras huvud. Dem här anställda har ju varit vana att vara sin egen chef, och nu blir helt enkelt Iris utfryst och mobbad. Det här gänget skyddar hela tiden varandra, det försvinner pengar osv. Till slut blir Arnold utfryst, dataexperten på avdelningen och ser till att han får sparken, det är han som det är fel på, osv osv.

Jag tänker inte gå in på det så mycket mer, men det var ju precis det som hände mig för 1 år sedan.
När jag kom till Umeå som restaurangchef hade mina arbetsledare varit utan chef i några månader, dem var vana att göra som dem ville och trodde var rätt, när jag sedan kom och berättade hur det verkligen fungerade, och tog ifrån dem arbetsuppgifter som egentligen var mina blev det nog mycket svartsjuka.
Allt jag sa vred dem och vände på, och dem fick med sig hela arbetslaget. Jag var mobbaren, jag kallade henne fet, jag vägrade beställa nya arbetskläder för att hon var just fet, jag sa att hon var sämst, och hon måste göra nånting åt sitt fula hår... osv osv.
Fan vad skulle jag göra det för?

Jag är fortfarande så arg och så ledsen, mest arg och ledsen på mig själv, att jag valde att sluta utan en kamp, att jag bara höll med min chef att det inte var nå vidare bra för mig att stanna kvar i umeå. Jag är för snäll, tänk om man kunde fått upprättelse.
Fan vad jag vill backa tiden... för jag kommer nog aldrig glömma det här.

Någon gång hoppas jag att jag träffar henne, och då kommer jag banne mig säga vad jag tycker och tänker.

Men... det kom mycket bra ur det också. Jag slutade på donken, har börjat plugga, bor med Benny i en underbar lägenhet, bor i Övik igen nära alla vänner.
Jag är glad att jag inte jobbar kvar där!
Så påsätt å vis så blev det ju riktigt bra ändå!